3/6 Bucegi mountains 🇹🇩

Malin och jag utanför hotellet i Brasov förväntansfulla inför första dagens löpning.

På väg till tåget mot Busteni.

Gröna gruppen framme i Busteni. 

Veteraner från förra året (och lite till för somliga): Annelie, Anna och jag.

I väntan på kabinliften.

Från kabinen, Cabana Babele.

Överladdad (?) inför första dagen.

Sfinxen.

Getting ready to run.

Vi startade en kort sträcka lätt utför. Sen gick det uppför och jag fick verkligen användning av mina stavar. På vänster sida reste sig bergväggen rakt upp och på höger sida om stigen störtade berget rakt ner i dimman.

Hyfsat brant...

På vissa ställen fanns kedjor att hålla sig i.

I bakgrunden Caraiman peak 2291m. The heroes cross / Caraiman cross är 39m högt.

Jag, Malin, Ylva och Susanne.

Anso ser cool ut och jag tittar försiktigt ner i stupet.

Jag tog mig hit åtminstone!

Med bästa roomien Sara.

Mäktigt!

Efter Caraiman följde en ganska lättlöpt parti mestadels lätt utför. Det var lyxigt att faktiskt få ett lunchstopp vid en restaurang. Pommes och Cola smakade fantastiskt. Samtidigt lyckades vi undvika att regnandet övergick i riktigt hällregn. Under tiden trillade dessutom samtliga övriga grupper in; svart, gul och röda i två omgångar. Första röda gruppen prickade den värsta regnskuren och såg ut som dränkta katter.

På vissa ställen var stigen riktigt brant...

...mer likt klättring än löpning...

Och så en liten Gullviva.

Sen följde en lång nerförslöpa på mjuka stigar som gick sicksack nerför berget. Tyvärr delades gruppen upp. Istället för att stå still och vänta in gick jag tillbaka uppför berget en bit. Men helt plötsligt var alla borta vilket kändes lite obehagligt. Jag kunde se de blå markeringarna för vår led, men hur många björnar fanns det egentligen i snåren?! Hade ingen aning hur långt upp gänget bakom var, så jag bestämde mig för att springa ikapp gruppen nedanför istället. Var skönt att ansluta. Strax därefter kom övriga kom ikapp, alla i oskadat skick (trots Charlotte varit alldeles för nära ett stup). Tog rygg på Malin och "flög" nerför fantastiska stigar. Bytte plats och fortsatte ösa på nerför. Den känslan, finns det nåt bättre?

I slutet gjorde vi en liten extratur till ett fint vattenfall.

Från vattenfallet väntade ytterligare ett par kilometer utför. Benen kändes fortfarande fräscha, vilket var en väldigt skön avslutning av första löpdagen. 

Genomleriga skor neutraliserades i en bäck. Charlotte, Jaana, Mariana, jag och Malin.

Ett bra sätt att avsluta en fin dag i bergen är förstås med en öl. Förslagsvis en Ursus i Busteni.

(Om tempot imponerar så vänta bara, det blir värre...) Ca 700 hm upp och 2000 hm ner. Högsta punkt 2350 m.

Efter snabb dusch och ombyte gick vi ner till torget i Brasov. Åt en överraskande god pizza under parasoll medan regnet tilltog. Vi övervägde starkt att ta taxi tillbaka till hotellet, men regnet lättade och det blev en rask promenad tillbaka.

2/6 Draculaland 😈

Det fanns inte alls i planeringen när jag kom hem från Transylvanien för ganska exakt ett år sen, att åka dit igen. Dels för att det är roligt att upptäcka nya platser. Men framför allt att resan var ett riktigt svårtoppat äventyr. Hur skulle en ny tur kunna bli ens i närheten av lika bra?

Men så hamnade jag på Kullaberg en helg i oktober. En liten trailcamp arrangerad av Löparglädje och Kullamannen. Alltså, en sån helg där höstvädret är på topp, trailen är fantastisk (eftersom man är på Kullaberg) och människorna är supertrevliga trailälskare. På kvällen snackades det Transylvanien, visades bilder och en vecka senare var jag inbokad... 

Låååångt senare, 2 juni 2016, blev jag hämtad av Ylva och Elna klockan 3 på "morgonen" för avfärd mot Kastrup. Sen följde en maffig resdag, Kastrup - München, smidigt flygbyte trots allt på en dryg timme, München - Bukarest. Väl framme samlades vi, liksom förra året, i flygplatsens cafe för att vänta in löpare från andra orter än Kastrup. Vi fick oss ett gott skratt. Liksom förra året saknades en del på menyn; ingen pizza, inga sallader och bara vissa mackor. En stund efter vi beställt kom servitören tillbaka och meddelade att det bara fanns 4 lasagner kvar, vem ville byta till macka?

Därefter åkte vi minibuss till Brasov i Transylvanien. Bussresan tar ca fyra timmar och börjar med en lång rak väg över slätten. Så småningom syns berg i horisonten och väl där är vägarna betydligt slingrigare, omgivna av sluttningar och berg. 

Enda stoppet på väg till Brasov var när Per skulle köpa Palinka.

Väl framme i Brasov inkvarterades vi i en rymlig "svit". Hotellets heltäckningsmatta började direkt innanför ytterdörren och sträckte sig genom korridorerna och givetvis i vårt rum. För att komma till hissen passerade vi genom matsalsdelen där det pågick en bröllopsfest.

Lagom sega efter den långa resdagen bestämde vi oss för en promenad ner till torget och ta en kaffe. (Trots två övernattningar i Brasov förra året, kom jag aldrig utanför hotellet då.) Det var en trevlig stad med flera charmiga gamla byggnader. Mitt på torget fick vi vår fika på en uteservering.

Torget i Brasov. Jaana, Lotta, Anso, Susanne och Sara.

Notera Brasovskylten a la Hollywood högst upp på berget.

Tillbaka på hotellet var det välkomstmöte, presentation av det grymma ledarteamet och lite kort om rutterna. Blir så imponerad av ödmjukheten hos våra rumänska guider. Trots framstående placeringar och genomförande av extrema ultralopp, tillades att "det inte var något särskilt, vi kan alla lite lite mer än vad vi tror" (om jag minns rätt var det Paula som sa det). I alla fall skulle röd grupp starta med 5km uppför och grön med samma sträcka i kabinlift. Uppför är inte min styrka, alltså fördel kabinlift. Dessutom körde jag slut på mina krafter på första dagen förra året, så jag valde grönt för dag ett (väldigt förnuftigt och otypiskt mig).

Bröllopsfesten (tror jag) var fortfarande igång med högljudd musik när vi skulle äta i restaurangen på borden brevid. Dåligt med högtidsklädsel vid våra bord. Men trots musiken inledde vi en massa gott löparsnack. Maten var god och riklig; en massa bruschetta med olika pålägg, kyckling med svampfyllning och potatis och ungefär en hel äppelpaj vardera till efterrätt. 

Bye bye Trail Camp Transylvania 2015

De flesta (tyvärr inte alla) från härliga Transylvaniengänget.

Har kommit hem till regniga Sverige och försöker ta in vilket äventyr vi varit med om. Hade jag åkt om jag vetat hur tufft det kunde bli? Vet inte! Men jag ångrar inte en sekund att jag var med. Mer backträning inför nästa resa i alla fall, jag kommer vara bästa kompis med Landborgen.

Tack till hela fantastiska gänget för ert fantastiska sällskap! Såväl nya vänner som förmånen att lära känna vännerna i Löparglädje lite bättre. Tack till våra trevliga guider; Mihai, Lush och Andrei, som visat så vackra platser i Transylvanien. Tack till våra svenska guider och ledningsgruppen med Anna och Patrik. Ni har verkligen sett till att allt har fungerat smidigt på vår resa, inte minst att undantaget från våra dagliga turer (fysiska utmaningar) så har allt runt omkring varit semester. Logistik, boende och omplåstring. Jättetack till Per som initierat resan och sett till att vi fått uppleva detta äventyr!

Björnar och Draculas slott

Hemresedagen startades med den här utsikten vid hotellet.

...åt andra hållet.

Och i backen betade en gullig liten ponny.

Hade ställt in mig på en rätt trist transportdag och blev positivt överraskad. Vi började på Bear Sanctury där björnar som levt i fångenskap under hemska förhållanden tas om hand. Tyvärr kommer de aldrig kunna släppas fria, men de kommer inte behöva sitta i minimala burar. Varje björn hade sitt egna livsöde; en cirkusbjörn, en som medvetet gjorts blind för att kunna användas vid fotograferingar... osv. Den blinda björnen såg väldigt nöjd ut när den hittade en stor pinne som den började leka med. Härlig syn!

Vilka fina nallebjörnar! Från andra sidan staketet såg de väldigt kramvänliga ut. Brunis, min sedan barndomen utslitna teddybjörn, är väldigt lik.

Efter björnkoll åkte vi till Bran för att kika på Draculas slott och äta lunch i strålande sol. Hela stället var översvämmat av turister, men det var avkopplande att sitta på uteservering och äta. Men det tog på mina krafter tydligen, för jag småsov/vilade hela vägen till Bukarest två timmar. 

Pernilla och Mikael.

Draculas slott.

Uppför Fagaras (lördag)

Lördagens gröna tur startade upp - ner - upp genom skog.

Turen gick mest upp, mot Balea lake. Så mycket springa var det inte fråga om. Gå och klättra, snarare hike. På många ställen fanns snö kvar och på toppen rejäl dimma. Ingen möjlighet till fin utsikt tyvärr. Högst upp på bergskammen gick bergsväggen precis rakt ner och vid klart väder skulle vyn vara spektakulär. Såg en klippa som var helt lodrät och gav mig associationer till bergen i filmen Avatar som hänger i luften.

Sträckan strax under milen på tre timmar säger en del om stigningen, ca 1,5 km upp. Men det var inte svårt att njuta av den oerhört vackra miljön. Vi blev hämtade ganska nära toppen, men dessförinnan hann vi med något ätbart och dimman lättade.

Hundarna var väldigt harmlösa. Men vid första anblicken, när det kom tre på en gång blev vi hyfsat nervösa.

Här har vi kommit upp en bit.

Sista biten var brantare. Här var mycket snö kvar och dimman drog in.

Klättring uppför till högsta toppen. Tyvärr dimma så utsikten uteblev.

Ner på andra sidan bergskammen över ett stort snöfält.

På väg från lunchstället med stela ben nerför trappan.

Här tog vi oss ner.

Sick-sack väg nerför berget, Transfagarsan. Elena Ciaucescu bestämde att varje kurva skulle vara en kopia av en kurva på någon av världens mest kända F1-banor.

Raka vägen över kurvorna går en kabellift. Det är rätt brant!

Nere på slätten.

Framme vid kvällens logi (från balkongen) i en liten pittoresk by. Några hästar stod precis utanför.

Fin kväll. Promenad ett par hundra meter till restaurang som var oväntat bra. Men får man mat efter 22 med sån fysisk ansträngning så smakar antagligen det mesta..