6/6 Transylvanien blues 💙

5/6 Liksom förra året avslutades trailcampen på Marinola Peninsula. Ranchen ligger 2 km rätt ut i skogen på landet. Vägen som leder dit är en smal, gropig grusväg som inte alls är gjord för stora bussar som den vi åkte med i år. Chauffören var, med all rätt, mycket skeptisk till att köra på grusvägen. Men sakta och försiktigt, det gick!

Härlig vy över kullar och berg från ranchen.

Vi började med rumänska tapas; korvar, ostar och späck. Till detta serverades Palinka och Körsbärslikör vilket skruvade upp humöret ytterligare. Byggnaden hade öppna väggar på ena sidan och var lite halvfärdig.

Nästa rätt var grillat; korvar, köttfärsrullar och grönsaker. Same procedure as every year. Chefen skällde högljutt på sin anställda. Allt var som det brukar.

Anna fick nys om att det fanns en vinkällare.

Helt plötsligt var det vinprovning som bossen höll i med stort engagemang. Han hade dessutom snabbt svidat om till sommelier-klädseln.

Körsbärslikör är inte att rekommendera inför en vinprovning, varken för smaklökarna eller för att hålla sig koncentrerad.

Så småningom flyttade vi in i matsalen där vi började med ostbrickan. Vinprovningen hade dragit ut på tiden, så maten var inte klar. Men på en inrullad vagn kom kycklingarna så småningom och eldades upp. Efter varmrätten gick vi ut och såg är häxan brändes upp. Framåt halv ett serverades efterrätt och sen gav de flesta upp. Men vi var några som höll ut på dansgolvet en stund och med lite tequila.

Knappt nån sömn, men jag sträckte ut mig raklång i bussens baksäte. När vi kom fram till Bukarest var jag (nästan) människa igen.

Världens största parlamentsbyggnad.

Till lunch blev det Moussaka, riktigt god.

Riktigt gott kaffe på en uteservering i Bukarest.

Entrén mitt emot caféet.

Framåt elva på kvällen landade vi på Kastrup efter byte i Frankfurt. Bluesen kom ungefär samtidigt som min väska dök upp på bandet. Så var det slut på äventyret för denna gång. Slut på upplevelser i fantastiska miljöer. Hejdå till en massa grymma människor. 

Apropå grymma människor, stort TACK till Anna, Patrik och Per, som sett till att allt funkat perfekt på resan! 

5/6 "The gate of Transylvania" 👣

Pga att vi åkte kabinliften ner i omgångar från Fagaras behövde vi spara restid. Sista dagen hamnade vi därför i Andreis hemmaområde. Han berättade att området brukar kallas The gate of Transylvania. Detta eftersom det var här bland kullarna som inkräktare vid krig hindrades från att ta sig in i Transylvanien. Området liknade Little Switzerland där vi sprang sista dagen året innan. Gröna kullar, fäbodar och Sound of Music all over the place.

Samling före start.

Inventering av röd grupp: Mariana, Anneli (strax bakom), Calle, Joakim, jag, Sara, Patrik (Priolife), Jaana, Per (Mr Kullamannen), Petra och Anna.

Micke, Magnus, Maria, Anna (Priolife), Henrik, James, Anna, Lasse, Susanne, Anso och Joakim.

Sista dagens pittoreska runda började med 2 km uppför. Vaderna var stumma som cement, men man blev ju uppvärmd i alla fall.

Några grindar att klättra över.

Fåren oroade mig inte. Och fårhunden till vänster såg visst avslappnad ut för tillfället, jag var mer tveksam till hans kompis i högra periferin.

The only way is up! 

Anna-Sofia leder vägen.

Micke är med på ett hörn och Anna-Sofia, Sara och jag.

Har det gått upp, så bär det så småningom ner. Efter en skön utförslöpa passerade vi en bäck.

Två av de gladaste utförstjejerna.

Dagens pose.

Lycka och svag utförslöpa.

Mys- och fotodag.

Man måste passa på att njuta av de fantastiska omgivningarna.

En sista kulle...

...seg rackare...

...men till sist !

En sista gruppbild på bonuskullen.

"Målgång" tillsammans med fantastiska Mihai.

AfterRun och stretch.

Kullamannen-tröjan. Visst har jag fått slita lite.

Den "lätta" dag 3 hade fler positiva höjdmeter än dag 1. 

3/6 Bucegi mountains 🇹🇩

Malin och jag utanför hotellet i Brasov förväntansfulla inför första dagens löpning.

På väg till tåget mot Busteni.

Gröna gruppen framme i Busteni. 

Veteraner från förra året (och lite till för somliga): Annelie, Anna och jag.

I väntan på kabinliften.

Från kabinen, Cabana Babele.

Överladdad (?) inför första dagen.

Sfinxen.

Getting ready to run.

Vi startade en kort sträcka lätt utför. Sen gick det uppför och jag fick verkligen användning av mina stavar. På vänster sida reste sig bergväggen rakt upp och på höger sida om stigen störtade berget rakt ner i dimman.

Hyfsat brant...

På vissa ställen fanns kedjor att hålla sig i.

I bakgrunden Caraiman peak 2291m. The heroes cross / Caraiman cross är 39m högt.

Jag, Malin, Ylva och Susanne.

Anso ser cool ut och jag tittar försiktigt ner i stupet.

Jag tog mig hit åtminstone!

Med bästa roomien Sara.

Mäktigt!

Efter Caraiman följde en ganska lättlöpt parti mestadels lätt utför. Det var lyxigt att faktiskt få ett lunchstopp vid en restaurang. Pommes och Cola smakade fantastiskt. Samtidigt lyckades vi undvika att regnandet övergick i riktigt hällregn. Under tiden trillade dessutom samtliga övriga grupper in; svart, gul och röda i två omgångar. Första röda gruppen prickade den värsta regnskuren och såg ut som dränkta katter.

På vissa ställen var stigen riktigt brant...

...mer likt klättring än löpning...

Och så en liten Gullviva.

Sen följde en lång nerförslöpa på mjuka stigar som gick sicksack nerför berget. Tyvärr delades gruppen upp. Istället för att stå still och vänta in gick jag tillbaka uppför berget en bit. Men helt plötsligt var alla borta vilket kändes lite obehagligt. Jag kunde se de blå markeringarna för vår led, men hur många björnar fanns det egentligen i snåren?! Hade ingen aning hur långt upp gänget bakom var, så jag bestämde mig för att springa ikapp gruppen nedanför istället. Var skönt att ansluta. Strax därefter kom övriga kom ikapp, alla i oskadat skick (trots Charlotte varit alldeles för nära ett stup). Tog rygg på Malin och "flög" nerför fantastiska stigar. Bytte plats och fortsatte ösa på nerför. Den känslan, finns det nåt bättre?

I slutet gjorde vi en liten extratur till ett fint vattenfall.

Från vattenfallet väntade ytterligare ett par kilometer utför. Benen kändes fortfarande fräscha, vilket var en väldigt skön avslutning av första löpdagen. 

Genomleriga skor neutraliserades i en bäck. Charlotte, Jaana, Mariana, jag och Malin.

Ett bra sätt att avsluta en fin dag i bergen är förstås med en öl. Förslagsvis en Ursus i Busteni.

(Om tempot imponerar så vänta bara, det blir värre...) Ca 700 hm upp och 2000 hm ner. Högsta punkt 2350 m.

Efter snabb dusch och ombyte gick vi ner till torget i Brasov. Åt en överraskande god pizza under parasoll medan regnet tilltog. Vi övervägde starkt att ta taxi tillbaka till hotellet, men regnet lättade och det blev en rask promenad tillbaka.