6/6 Transylvanien blues 💙

5/6 Liksom förra året avslutades trailcampen på Marinola Peninsula. Ranchen ligger 2 km rätt ut i skogen på landet. Vägen som leder dit är en smal, gropig grusväg som inte alls är gjord för stora bussar som den vi åkte med i år. Chauffören var, med all rätt, mycket skeptisk till att köra på grusvägen. Men sakta och försiktigt, det gick!

Härlig vy över kullar och berg från ranchen.

Vi började med rumänska tapas; korvar, ostar och späck. Till detta serverades Palinka och Körsbärslikör vilket skruvade upp humöret ytterligare. Byggnaden hade öppna väggar på ena sidan och var lite halvfärdig.

Nästa rätt var grillat; korvar, köttfärsrullar och grönsaker. Same procedure as every year. Chefen skällde högljutt på sin anställda. Allt var som det brukar.

Anna fick nys om att det fanns en vinkällare.

Helt plötsligt var det vinprovning som bossen höll i med stort engagemang. Han hade dessutom snabbt svidat om till sommelier-klädseln.

Körsbärslikör är inte att rekommendera inför en vinprovning, varken för smaklökarna eller för att hålla sig koncentrerad.

Så småningom flyttade vi in i matsalen där vi började med ostbrickan. Vinprovningen hade dragit ut på tiden, så maten var inte klar. Men på en inrullad vagn kom kycklingarna så småningom och eldades upp. Efter varmrätten gick vi ut och såg är häxan brändes upp. Framåt halv ett serverades efterrätt och sen gav de flesta upp. Men vi var några som höll ut på dansgolvet en stund och med lite tequila.

Knappt nån sömn, men jag sträckte ut mig raklång i bussens baksäte. När vi kom fram till Bukarest var jag (nästan) människa igen.

Världens största parlamentsbyggnad.

Till lunch blev det Moussaka, riktigt god.

Riktigt gott kaffe på en uteservering i Bukarest.

Entrén mitt emot caféet.

Framåt elva på kvällen landade vi på Kastrup efter byte i Frankfurt. Bluesen kom ungefär samtidigt som min väska dök upp på bandet. Så var det slut på äventyret för denna gång. Slut på upplevelser i fantastiska miljöer. Hejdå till en massa grymma människor. 

Apropå grymma människor, stort TACK till Anna, Patrik och Per, som sett till att allt funkat perfekt på resan! 

5/6 "The gate of Transylvania" 👣

Pga att vi åkte kabinliften ner i omgångar från Fagaras behövde vi spara restid. Sista dagen hamnade vi därför i Andreis hemmaområde. Han berättade att området brukar kallas The gate of Transylvania. Detta eftersom det var här bland kullarna som inkräktare vid krig hindrades från att ta sig in i Transylvanien. Området liknade Little Switzerland där vi sprang sista dagen året innan. Gröna kullar, fäbodar och Sound of Music all over the place.

Samling före start.

Inventering av röd grupp: Mariana, Anneli (strax bakom), Calle, Joakim, jag, Sara, Patrik (Priolife), Jaana, Per (Mr Kullamannen), Petra och Anna.

Micke, Magnus, Maria, Anna (Priolife), Henrik, James, Anna, Lasse, Susanne, Anso och Joakim.

Sista dagens pittoreska runda började med 2 km uppför. Vaderna var stumma som cement, men man blev ju uppvärmd i alla fall.

Några grindar att klättra över.

Fåren oroade mig inte. Och fårhunden till vänster såg visst avslappnad ut för tillfället, jag var mer tveksam till hans kompis i högra periferin.

The only way is up! 

Anna-Sofia leder vägen.

Micke är med på ett hörn och Anna-Sofia, Sara och jag.

Har det gått upp, så bär det så småningom ner. Efter en skön utförslöpa passerade vi en bäck.

Två av de gladaste utförstjejerna.

Dagens pose.

Lycka och svag utförslöpa.

Mys- och fotodag.

Man måste passa på att njuta av de fantastiska omgivningarna.

En sista kulle...

...seg rackare...

...men till sist !

En sista gruppbild på bonuskullen.

"Målgång" tillsammans med fantastiska Mihai.

AfterRun och stretch.

Kullamannen-tröjan. Visst har jag fått slita lite.

Den "lätta" dag 3 hade fler positiva höjdmeter än dag 1. 

4/6 Fagaras 🏔

Uppladdning i bussen inför dagens äventyr. Kanelgifflar. Givetvis! (En nyss öppnad Giffelpåse lämnades på köksbänken när jag kommit hem. Påsen återfanns senare helt tom brevid Filip 4 år, som utan ånger bekräftade att påsens innehåll fanns i magen.)

Dagen började med några timmars buss från Brasov till Fagarasbergen. På vägen blev det proviantstopp vid Kaufmarkt. Idag hade jag tillsammans med halva gröna gruppen bytt till röd. Dagens runda skulle starta på toppen av Fagarsan, där vi även skulle övernatta. I år var det för mycket snö för att kunna ta sig upp med buss, så istället fick vi prova kabinliften.

I väntan på kabinliften. Henrik, James, Magnus, Jaana, Joakim, Anna och jag.

Vi började med att ta oss över en snötäckt bergskam. Brevid vår klättring upp till kammen åkte några med slalomskidor.

Det regnade litegrann. Men snön var ganska mjuk överst, så det var lätt att sticka i fötterna och få fäste.

Hela stora röda gruppen uppe på bergskammen.

Sen var det nerför på andra sidan.

Ganska skoj att springa (och halka fram) i snön.

Det tog inte lång stund innan vi var på barmark.

Och här någonstans kände jag igen mig från förra året. Nerför, till kabinliften, var samma sträcka som vi avverkade åt andra hållet 2015. Här följde ett längre parti med gräs med stora tuvor/knölar, som gjort för att trampa snett. Väldigt vackert följde leden ena sidan av en bäck  i mitten av en dalgång omgiven av berg på båda sidorna.

Den öppna grässlätten övergick i skog. Så fort man kom in bland träden blev alla ljud mjukare och dämpade.

Mycket vatten på marken.

Depåstopp vid vindskyddet.

Efter en härlig, avslutande utförslöpning var vi tillbaka där kabinliften började. Dagens "lätta halva" var avklarad. Den andra delen bestod i att ta sig uppför till en bergskam och sedan följa denna. Så småningom tänkt att hamna vid kabinliftens topp, där vår övernattning fanns. För att slippa asfalt skulle vi ta en kortare och brantare väg. Typ genväg, fast det är så jobbigt så man bitvis undrar om det är värt besväret...

BRANT !! uppför. Stigen gick som ett perfekt sicksackmönster uppför berget.

Som sagt - galet brant! Hemifrån Helsingborg kom rapporter om 30 grader och sol. Kan ärligt säga att lätt duggregn och svalt var "bra" väder för övningen.

Backeländet tog aldrig slut.

Fortsätter man uppåt hamnar man förr eller senare ovanför träden.

Vackert! Här växte fina Rhodendendronliknande blommor. De täckte marken som blåbärsris.

Äntligen uppe på bergskammen! Jag var helt slut och lättad över att ha tagit mig upp på bergskammen. Skönt att få lite pepp av övriga när det var tungt.

Vilken vy!

Jaana med bästa utsikten över dalen.

Jaana, jag och Sara.

Det kändes mycket bättre uppe på kammen. Det var visserligen både upp och ner, men inte BARA malande uppför. Dessutom är det tvunget att njuta av de fantastiska vyerna!

Vissa partier var mer som klättring. Klättringen gillar jag verkligen. James, jag, Maurius (som antagligen hade sprungit upp där vi kravlade, om han varit själv) och Jaana.

Resans bästa bild? Mihai fångade mig och Jaana framför en slingrande bergsrygg.

Här klättrar jag och Jaana fram mot vita märket med blått streck i mitten som visar leden.

Nästan sju timmar senare var vi framme.

Vårt rum i "annexet" var kompakt för fyra löpare med fuktiga kläder och blöta skor. Det fanns nästan sängar till alla. Vårt ledarteam imponerade stort genom att lösa logistiken att få upp allas resväskor via kabinliften när vi var ute och sprang. Började i alla fall med en skön dusch innan vi gick bort till restaurangen. Övertrötta och fnissiga hade vi en riktigt trevlig middag, även om maten inte imponerade. Kul att lyssna på upplevelser och höjdpunkter från dagen. Borde sovit som en sten, men sömnen var ganska orolig.

Morgon 5/6 Fagaras

Restaurangen intill sjön.

Ännu ett kors intill toppen på kabinbanan.

Vacker morgon på berget.

Vi fick åka ner med kabinliften i omgångar.

Fagarsan - världens vackraste väg.

Tillbaka vid kabinliftens början.

Till skillnad från förra året skriver jag inläggen i efterhand. Ingen snö här! För tillfället djupt nersjunken i solstolen på altanen. Kanske lite glass snart?!