Piatra Craiului naturreservat (söndag)

Pernilla och jag i våra snyggaste tischor - Löparglädje!

Det var med stela ben söndagen inleddes, första utmaningen att klara trapporna ut från hotellet på muskelstela ben.

Vi skulle till PiatraCraiului naturreservat för en runda på ungefär en mil och 500 höjdmeter, med rumänska mått. Mycket riktigt var de rumänska måtten för snåla. Men tre och en halv timme senare, 16 km och 850 höjdmeter senare var vi tillbaka. Då hade vi fått uppleva Rumäniens "lilla Schweiz" med fantastisk utförslöpning, strålande sol och vattnet hann ta slut långt innan jag var tillbaka. Vattnet gick att fylla på i en källa vid start- och slutpunkt.

Det började förstås med en helt galen backe uppför. Stela vader som inte ville samarbeta alls, men här är vi uppe efter dagens inledande stigning.

The hills are alive, with the Sound of Music...

Paus vid ett litet guesthouse med hög gästvänlighet. Vi blev bjudna på tapas (rumänsk style) och nån sorts dessert.

Heléne och jag kämpar uppför "genvägen". Istället för att springa upp och runt, klättrade vi rakt upp. En genväg... I dessa lägen är sällskapet guld med lite peppande ord som hjälper trötta vader.

Chaly och jag kämpar vidare uppför.

Med Jill i rumänska Schweiz.

Nerförslöpning.

På vägen ner fanns fina väggar för klättrare.

Kyler fötterna i en fjällbäck. Många var tuffare än så och badade mer än fötterna.

Slagna hjältar.

Vi inkvarterades in, efter drygt 2km på en grusväg rätt ut i skogen, på ett hotell med makalös utsikt.

Även här bjöds rumänska tapas.

När det blev mörkt skulle "häxan brännas". En tradition för att fira en bra fest. En stor brasa tändes och plötsligt var det allsång också.

Bucegi äventyr (fredag)

En helt galen dag! Sitter i bussen tillbaka till Brasov och är alldeles för trött för att skriva - 29 km har varit ute i 7 timmar och 19 min. 1647 höjdmeter upp, 2800 ner. Högsta toppen 2497m och där var det minst sagt tungt att ta sig upp. Tunn luft och klent med syre. Hade inte Jaana, Mihai och Jill kommit med uppmuntran hade jag nog gett upp. (I tankarna funderade jag på om det gick att få tag i en helikopter, för säkerhets skull såg jag mig omkring efter en lämplig landningsplats.) 

Nerför är ju "min grej", så energin kom tillbaka. I slutet var både ben och pannben rejält trötta. Men med vilja kunde jag avsluta dagen med distanspers i berg... Och insikten att jag valt en för svår grupp förstås. När man åker skidor i bergen är det lift upp, skidor ner. "Lift upp, springa ner"-gruppen vore en dröm för min del!!

Pernilla och jag i väntan på kabinlift.

Upp dit i dimman nånstans ska vi.

Röd grupp.

Grön grupp.

Andreas.

Sfinxen.

Jag, Caroline och Lotta på väg in i skogen med en underbar stig med massa rötter och utförslöpning.

Klostret.

Klostret i grottan.

Jaana och jag har fått ta på jackor i vinden. Seeeg uppförslutning och jag har det riktigt tufft.

Jaana, jag och Mihai. 

Det är så vackert i bergen!

Bästa sällskapet; Jill, Jaana, jag och Mihai.

På väg till Bucegi

Samling på hotelltrappen inför avfärd till dagens trail på Bucegi.

Briefing på Kopling

Mikael, Mikael och Pernilla.

Filippa, Helene och Emelie på hotell Kopling. I bakgrund syns restaurangen.

Mihai briefar inför äventyret.

Trötta och hungriga i väntade vi på att briefingmötet skulle dra igång. Packning, säkerhetsinformation och beskrivning av rutterna samt lite naturkunskap. I Rumänien finns 35% av Europas björnar, 40% av vargarna och 15% av lodjuren. Jag hoppas slippa närkontakt med någon av dem.

Den som väntar på något gott... Jag, Andreas, Pia och Emelie.

Efter mötet väntade en brakmiddag; polenta med getost och färskost, soppa - buljong med grönsaker, riktigt mörbankat fläskkött med grönsaker och hallonmousse grädde. Eller snarare grädde med några hallon. Men oj vad den måltiden satt fint! Slocknade fort med huvudet på kudden.

Från Bukarest till Brasov

Nu väntar nästan tre timmar i minibuss för att ta oss till Brasov. Första intrycket är att det är väldigt platt landskap kring huvudstaden Bukarest och det är otroligt grönt av växtlighet. Mest tvåvåningshus och samhällen som har sina butiker längs med huvudvägen. Det är visserligen inga speciellt färgglada hus, men inte så öststatsfyrkantigt som jag väntat mig. Grönskan i kombination med stolpar som dignar med ett virrvarr av elledningar får mig snarare att tänka på Asien. Att vi samsas med häst och vagn på motorvägen är förstås mer Kuba-style. Till skillnad från Kuba så verkar här finnas bra vägskyltning, vilket är klart mer användbart än bilder på Fidel Castro i olika militäruniformer.

Ca tre kvart från Bukarest flygplats omgavs vi av öppna vidder.

Vi kunde även skymta bergen framöver. Lite passande med en av elstolparna mitt i fokus. 

Ytterligare ett litet samhälle intill vägen.

Serpentinvägar.

Framme i Brasov och öststatkänslan infinner sig.

Längre fram öppnar en dalgång med "riktiga" Brasov, gamla stan. Riktigt gamla hus. Notera i övre högra hörnet; precis som i Hollywood fast i Transylvanien.

Toppenhotell med amazing utsikt.