Bye bye Trail Camp Transylvania 2015

De flesta (tyvärr inte alla) från härliga Transylvaniengänget.

Har kommit hem till regniga Sverige och försöker ta in vilket äventyr vi varit med om. Hade jag åkt om jag vetat hur tufft det kunde bli? Vet inte! Men jag ångrar inte en sekund att jag var med. Mer backträning inför nästa resa i alla fall, jag kommer vara bästa kompis med Landborgen.

Tack till hela fantastiska gänget för ert fantastiska sällskap! Såväl nya vänner som förmånen att lära känna vännerna i Löparglädje lite bättre. Tack till våra trevliga guider; Mihai, Lush och Andrei, som visat så vackra platser i Transylvanien. Tack till våra svenska guider och ledningsgruppen med Anna och Patrik. Ni har verkligen sett till att allt har fungerat smidigt på vår resa, inte minst att undantaget från våra dagliga turer (fysiska utmaningar) så har allt runt omkring varit semester. Logistik, boende och omplåstring. Jättetack till Per som initierat resan och sett till att vi fått uppleva detta äventyr!

Björnar och Draculas slott

Hemresedagen startades med den här utsikten vid hotellet.

...åt andra hållet.

Och i backen betade en gullig liten ponny.

Hade ställt in mig på en rätt trist transportdag och blev positivt överraskad. Vi började på Bear Sanctury där björnar som levt i fångenskap under hemska förhållanden tas om hand. Tyvärr kommer de aldrig kunna släppas fria, men de kommer inte behöva sitta i minimala burar. Varje björn hade sitt egna livsöde; en cirkusbjörn, en som medvetet gjorts blind för att kunna användas vid fotograferingar... osv. Den blinda björnen såg väldigt nöjd ut när den hittade en stor pinne som den började leka med. Härlig syn!

Vilka fina nallebjörnar! Från andra sidan staketet såg de väldigt kramvänliga ut. Brunis, min sedan barndomen utslitna teddybjörn, är väldigt lik.

Efter björnkoll åkte vi till Bran för att kika på Draculas slott och äta lunch i strålande sol. Hela stället var översvämmat av turister, men det var avkopplande att sitta på uteservering och äta. Men det tog på mina krafter tydligen, för jag småsov/vilade hela vägen till Bukarest två timmar. 

Pernilla och Mikael.

Draculas slott.

Uppför Fagaras (lördag)

Lördagens gröna tur startade upp - ner - upp genom skog.

Turen gick mest upp, mot Balea lake. Så mycket springa var det inte fråga om. Gå och klättra, snarare hike. På många ställen fanns snö kvar och på toppen rejäl dimma. Ingen möjlighet till fin utsikt tyvärr. Högst upp på bergskammen gick bergsväggen precis rakt ner och vid klart väder skulle vyn vara spektakulär. Såg en klippa som var helt lodrät och gav mig associationer till bergen i filmen Avatar som hänger i luften.

Sträckan strax under milen på tre timmar säger en del om stigningen, ca 1,5 km upp. Men det var inte svårt att njuta av den oerhört vackra miljön. Vi blev hämtade ganska nära toppen, men dessförinnan hann vi med något ätbart och dimman lättade.

Hundarna var väldigt harmlösa. Men vid första anblicken, när det kom tre på en gång blev vi hyfsat nervösa.

Här har vi kommit upp en bit.

Sista biten var brantare. Här var mycket snö kvar och dimman drog in.

Klättring uppför till högsta toppen. Tyvärr dimma så utsikten uteblev.

Ner på andra sidan bergskammen över ett stort snöfält.

På väg från lunchstället med stela ben nerför trappan.

Här tog vi oss ner.

Sick-sack väg nerför berget, Transfagarsan. Elena Ciaucescu bestämde att varje kurva skulle vara en kopia av en kurva på någon av världens mest kända F1-banor.

Raka vägen över kurvorna går en kabellift. Det är rätt brant!

Nere på slätten.

Framme vid kvällens logi (från balkongen) i en liten pittoresk by. Några hästar stod precis utanför.

Fin kväll. Promenad ett par hundra meter till restaurang som var oväntat bra. Men får man mat efter 22 med sån fysisk ansträngning så smakar antagligen det mesta..